Mitt i

26. Darkly Dreaming Dexter av Jeff Lindsay
Den här boken förtjänar nog en grundligare jämförelse mellan den (förlagan) och tv-serien Dexter, men jag har inte riktigt lust ikväll. Kanske att det är lite svårare att närma sig karaktären Dexter för att man hela tiden får lyssna på hans tankar, och det räcker att få höra att han inte är som andra för att han inte kan känna känslor en eller två gånger. Vilket det ju då inte blir. Men den är en helt ok bok, och jag gillar alltid att uppmärksamma skillnader mellan medier. Intressant nog känns ”plotten” som är i princip samma som Dexter säsong 1 mycket mindre trovärdig. De verkar ha gjort bra ändringar. Och det här är alltså ett sånt fall där boken är sämre än filmatiseringen. (Och, med litet förbehåll eftersom jag har ca 50 sidor kvar av boken, det är Atonement också.)

Samlande

25. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Slöseri med tid. Så tråkig. Jag skulle inte läst ut den om den inte bara var 120 sidor. Dagboksroman som bara tuggar om samma moraliska dilemma som behandlats i Brott och straff och Therese Raquin. (Och den påpekar det också själv.) Usch, jag blev jättebesviken. Han har dock en fin stil, ett lugn i språket som jag gillar.

Mer om Ladies:
Jag kom på en tanke till varför jag tycker att Ladies är krånglig när jag inte kunde somna. Jag tror att det är hur KONSTNÄREN (i versaler) som fullständigt gett sig hän åt KONSTEN är det som anses vara det bästa. Vilket ärligt talat… är lite sjukt. Av de fyra kvinnorna är två konstnärer, och särskilt den ena, Iris C, är en ganska fruktansvärd människa som lever på att tänja på gränserna av vad som är tillåtet. Hon utnyttjar kvinnor för att komma åt deras utsatthet, sårbarhet. Hon gör det mot den andra konstnären som kanaliserar smärtan in i sin konst. De andra två är snarare betraktare, Lea är konstvetare och Mia är slacker (som dock gav upp ballerinedrömmar i barndomen). De är som att de två som inte är konstnärer bestraffas, när de försöker slå tillbaka mot utnyttjandet som Iris C utsatt dem för. Medan Iris C utnyttjar till och med den yttersta handlingen till att göra konst. Vackra, vackra fotografier. Iris C är fullständigt kall, använder dem hon älskar, sig själv, folk hon råkar stöta på till konsten. Och jag läser ut att det är en bra sak. Hon är den enda i slutändan som inte fysiskt bestraffas. Konstig människosyn tycker jag.

Kortkort 2

Intressant artikel om hur engelskan kanske snart inte kommer att låta som engelska. Min enda invändning är att detta ”snart” förmodligen är åtminstone 50-100 år frammåt i tiden.

http://www.wired.com/culture/culturereviews/magazine/16-07/st_essay

We’ll see

24. Ladies av Mara Lee
Kråglig är ordet. Hur någon kan vilja kalla det här chick lit skulle vara över min förstånd om inte samma yrkeskår jämförde Sarah Waters med Jeanette Winterson. Det handlar om fyra kvinnor, ja. Det handlar om att de har yrken och lever i storstaden, ja. Men boken är en roman, försöker inte vara nåt annat och är jävligt akademisk till råga på allt. (Populätlitteratur är bra, missförtså mig inte, men den vill inte samma saker som den här romanen vill.)

Den charmar mig på några sätt, vad sägs om: ”Kanske var det de, åttiotalisterna, som skulle skapa världsfred.” Jag menar, det är inte ofta man får en komplimang som åttiotalist och den här var väl väldigt söt? Sen är karaktärerna feminister, skäms inte för att vara feminister och ser och beskriver världen utifrån en hel del feministiska teorier, klasstillhörighet och andra konst- och litteraturvetenskapliga teorier. Jag uppskattar det verkligen. Fler kvinnor som är feminister i böcker! (Fler kvinnor som är feminister punkt, kanske?) Och den är spännande, jag ville definitivt inte sluta läsa efter låt oss säga 75 sidor.

Men, samtidigt, denna krånglighet. Jag känner den i språket, ska det vara oflyt, eller tycker jag helt enkelt inte om det? Och känslan av att författarens intentioner lyser igenom i vissa meningar när berättaren analyserar en av karaktärerna och berättar slutsatsen — det är inte intressant för mig! (Läs: jag hatar det intensivt och fullständigt.) Jag vill få bestämma själv vad jag läser ut ur texten, inte få den färdigtolkad av berättaren.

Det dröjer sig kvar ett lätt obehag, som jag inte kan bestämma mig för om det kommer sig av romanen, som verkligen målar upp en obehaglig stämning, eller om det är något obestämbart som irriterar mig, ungefär som Dennis beskrivning av bägaren/vatten för en vecka sen som irriterade livet ur mig tills jag kom fram till varför jag inte höll med. Oj. Det blev en lång mening. So sue me.

Tvärtemot

23. Wit’s End av Karen Joy Fowler
Jag gillade verkligen den här boken. Den handlar om en ung kvinna som efter att hennes far dött, och hennes mor och bror tidigare, beger sig till sin gudmor Addison som är världsberömd för sina deckare. Romanen är på sätt och vis ett dockhus, vi får se saker, följa Rimas historia till iaf en ljusning i hennes sorg, men samtidigt så är det så mycket som man inte får reda på alls. Jag tycker det funkar, men jag har sett att andras recensioner inte är så positiva av just samma orsak.

Det roligaste är naturligtvis det som handlar om vår värld, just nu. Om bloggar och bloggande, Wikipedia, internetuppkopplingar, tv-serier och hur internet låter en vara någon annan, om man vill. En petitess som avslöjade för mig att antingen författaren eller redaktören inte kan vårt kära LJ är att en journal har blivit ”friend-locked”, vilket ju vi alla vet är fel. Men till och med det var ju lite charmigt.

Det är en välskriven bok som skämtar träffande om vårt internettande. Och ni borde alla läsa den. Hojta till så blir den gärna utlånad, när jag är tillbaka i stan vill säga.

Lånade Mara Lees Ladies på biblioteket, som ju ska vara en så fin chicklit-roman att den nästan är finlitteratur, men jag vet inte. Jag saknar ett flyt i språket och har börjat fundera på om jag är så van vid engelska att jag inte kan läsa på svenska längre? Fast jag läser ju Söderberg med stor glädje, började på Doktor Glas igår på stranden. Hur som helst. Jag tror att Lees bok kommer att vara krånglig. (Särskilt som jag har väldigt svårt för de två av hennes huvudpersoner som jag läst om hittills. *suck* Varför ska jag vara så tvärt emot hela tiden? Miss Contrary, oh yes. Men egentligen gillar jag det nog. Självständighet för alltid.) <– Va?! Varifrån kom den parantesen? *skrattar*

Kortkort

Inte bara en kjollängd.

En väldigt intressant artikel i Slate.

Bortglömd

22. Affinity av Sarah Waters
Egentligen läste jag ut den här boken innan Den allvarsamma leken men jag glömde bort att skriva om den. Den var bra, fast lite väl trög i början kanske. Återigen tycker jag det är fruktansvärt underhållande när Waters använder ord som ”hot” och ”queer” i sammanhang där det väl ska anses vara neutrala men som idag skulle tolkas med ett fint ”in the biblical sense”. Eh, vänta. Förstår någon den meningen? Ett exempel är kanske på sin plats. Två unga flickor sitter ensamma i ett rum. Den ena är ett medium, den andra vill bli. En materialiserad ande visar sig och säger att de båda flickorna måste klä av sig och att flickan som vill bli medium måste bli ”hot”… och att hon ska bli hetare genom att känna på mediet, vars främsta bön för övrigt alltid måste vara ”may I be used”. Underhållande, som sagt.

En bra bok, men inte klockren helt enkelt.

Lydia och Arvid

Jag har nog inte riktigt definierat Bildung. Inte på väldigt länge iaf. Det är mer än bildning; det handlar om att bli en hel människa. Om jag skulle tala i tarottermer skulle jag säga att narren har genomgått hela resan och är nu redo för att göra den igen. Det handlar om att sluta vara ett barn, ta ansvar, hitta sig själv, skapa — allt så att man ska kunna bli ett barn igen och påbörja nästa cykel. Att göra sig själv hel, självständig. Det är ett intressant begrepp. Även intressant hur många författardebuter är just en Bildungsroman.

Och alltså, min Bildungsommar har börjat: Jag läste Den allvarsamma leken idag. (Och det är trevligt med så korta små böcker som bara är lite mer än 200 sidor så att man läser dem på direkten!)

21. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
De flesta känner väl till Lydias replik ”Mig får du älska på hedniskt vis” och visst låter det sexigt, dekadent och gud vet vad. Men det är inte vad romanen handlar om. Den handlar om den nya kvinnan, sedd ur en mans perspektiv. Tror jag. (<- brasklapp för jag slänger mig lite med littvet-termer och det vet ju alla att det kan sluta illa.) Men jo. Jag är säker. Det handlar egentligen inte om att de har en affär, det handlar om om man kan älska någon och låta den ha kvar sin självständighet, sitt egenvärde. Och det är så väldigt tydligt, genom det Lydia säger och hur Arvid reagerar och allting runt omkring dem, att det först kanske verkar vara en banal tolkning. Men Arvid förstår inte ens egentligen vad problemet handlar om. Han vill (ganska omedvetet) ha sin kvinna på en obefläckad piedestal, även om han helt klart gillar tanken på kärlek och sex. På sätt och vis är romanen också en reflektion över hur de gamla männen av Arvids generation ska hantera moderniteten rent allmänt. Det är lite förkrigstidsromantik över Arvid. Och man vet att om bara några år kommer hans värld att krossas av första världskriget. Medan Lydia… hon uttvecklas. Hon väljer att leva och att känna och att i slutändan våga avsluta saker.

Det är en vacker bok. Mer i stämning och tankar kanske än hur den är skriven. Fast, stilen är obefläckad. Enkel och avskalad, men säger så mycket. (Och ja, varje gång jag ser en pluralform blir jag lite varm i hjärtat. OBS! Bara nostalgi! Jag tycker det är SMASHING att språket utvecklas!)

Arvid och Lydia är definitivt episka. Fast kanske med lite mer Dennis inslängt i mixen än man vill. (Förklaring: Dennis har en klar förkärlek för antiklimaktiska slut i sina historier som gör så att ens hjärta blöder i dagar.)

ETA:
Kort sagt, Arvid genomgår aldrig Bildung, medan Lydia gör det.

Lika bra.

19. Persuasion av Jane Austen
En underbar bok om förälskelse och alla de små lurigheter man har för sig i sitt huvud. Den är vacker, nyanserad, välskriven, men plotten är lite krystad i slutändan. Kanske den kära Anne är lite väl snäll och god… men nej, hon lockas precis lika mycket som alla vi andra av rikedom och det man redan känner framför det okända. Och som jag har sagt, det bästa kärleksbrevet i litteraturen. You pierce my soul.

20. The Debutante Divorcée av Plum Sykes
Hur heter man Plum Sykes egentligen??? Iaf. Chick lit där allt blir väl bara man har en vacker, rik man som kan ge en designerklänningar och yachter och smycken. Sötsliskig ibland, men med en hel del underbara oneliners som jag funderar på att adoptera. (Alltid svara på frågan ”Hur är det?” med de svenska motsvarigheterna till ”I’m divine” och ”I’m a little insane.”) Och skaffa mig olaglig vitamindropp när jag lämnar min man. För att inte tala om… Fluff, helt enkelt.

Har jag nämnt…?

Den här sommaren ska bli min Bildungsommar. Förra sommaren var chick lit-sommar, i år är det svenska klassiker. Och jag har fått en fin lista av Ina (med 4 Hjalmar Söderberg-böcker på…) och fått låna många av böckerna på listan av henne. Så det är bara dags att börja läsa. Jag fick också med mig en chick lit-bok som Ina har läst för sin uppsats och pratat väl om, så gissa vilken bok jag varit försjunken i de senaste timmarna… Men lite förmjukning av hjärnan är bra innan man tar sig an KLASSIKERNA. Jag ser väldigt mycket fram emot den här utmaningen. Det ska bli väldigt roligt att läsa på svenska och förhoppningsvis inspireras.