Jag har nog inte riktigt definierat Bildung. Inte på väldigt länge iaf. Det är mer än bildning; det handlar om att bli en hel människa. Om jag skulle tala i tarottermer skulle jag säga att narren har genomgått hela resan och är nu redo för att göra den igen. Det handlar om att sluta vara ett barn, ta ansvar, hitta sig själv, skapa — allt så att man ska kunna bli ett barn igen och påbörja nästa cykel. Att göra sig själv hel, självständig. Det är ett intressant begrepp. Även intressant hur många författardebuter är just en Bildungsroman.
Och alltså, min Bildungsommar har börjat: Jag läste Den allvarsamma leken idag. (Och det är trevligt med så korta små böcker som bara är lite mer än 200 sidor så att man läser dem på direkten!)
21. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
De flesta känner väl till Lydias replik ”Mig får du älska på hedniskt vis” och visst låter det sexigt, dekadent och gud vet vad. Men det är inte vad romanen handlar om. Den handlar om den nya kvinnan, sedd ur en mans perspektiv. Tror jag. (<- brasklapp för jag slänger mig lite med littvet-termer och det vet ju alla att det kan sluta illa.) Men jo. Jag är säker. Det handlar egentligen inte om att de har en affär, det handlar om om man kan älska någon och låta den ha kvar sin självständighet, sitt egenvärde. Och det är så väldigt tydligt, genom det Lydia säger och hur Arvid reagerar och allting runt omkring dem, att det först kanske verkar vara en banal tolkning. Men Arvid förstår inte ens egentligen vad problemet handlar om. Han vill (ganska omedvetet) ha sin kvinna på en obefläckad piedestal, även om han helt klart gillar tanken på kärlek och sex. På sätt och vis är romanen också en reflektion över hur de gamla männen av Arvids generation ska hantera moderniteten rent allmänt. Det är lite förkrigstidsromantik över Arvid. Och man vet att om bara några år kommer hans värld att krossas av första världskriget. Medan Lydia… hon uttvecklas. Hon väljer att leva och att känna och att i slutändan våga avsluta saker.
Det är en vacker bok. Mer i stämning och tankar kanske än hur den är skriven. Fast, stilen är obefläckad. Enkel och avskalad, men säger så mycket. (Och ja, varje gång jag ser en pluralform blir jag lite varm i hjärtat. OBS! Bara nostalgi! Jag tycker det är SMASHING att språket utvecklas!)
Arvid och Lydia är definitivt episka. Fast kanske med lite mer Dennis inslängt i mixen än man vill. (Förklaring: Dennis har en klar förkärlek för antiklimaktiska slut i sina historier som gör så att ens hjärta blöder i dagar.)
ETA:
Kort sagt, Arvid genomgår aldrig Bildung, medan Lydia gör det.
