Film vs. bok

Jag såg The Nanny Diaries som film idag. Jag har ju läst den för länge sen. Tyckte väl ungefär ”meh” om båda versioner. Men jag kom att tänka på karaktärer och förändring. Mrs. X är Annies arbetsgivare och hon är den stora motståndaren. Precis som Miranda Priestly i Djävulen bär Prada. Och i båda böcker så förändras inte arbetsgivarna och motståndarna till hjältinnornas Bildung/självkännedom alls. Både Mrs. X och Miranda är precis likadana i slutet av böckerna som i början, medan huvudkaraktärerna iaf har förändrats (flickan från Djävulen bär Pradas fall är dock mer tveksamt). Men i filmversionerna så genomgår motståndarna också en förändring till mer självkännedom och förståelse.

Varför? Jag tror delvis det har att göra med kraven från skådespelarna, Laura Linney och Meryl Streep, som inte skulle ha något intresse av att spela en helt orundad roll. Men jag tänker också hävda att filmversionerna är mer tillfredsställande, till och med mycket bättre (särskilt i fallet Djävulen bär Prada). Intressant, inte sant?

Vad jag försöker komma fram till är om det är mer dramaturgiskt korrekt att dessa motståndarkaraktärer förändras eller inte. Men på nåt sätt kommer författare alltså undan med att låta ingenting hända i romaner, vilket väl inte är särskilt bra? Och har det i så fall att göra med att båda böcker är baserade på riktiga personer och händelser? Iaf. Det är intressant att studera intersemiotisk översättning.

Fluff

18. A Countess Below Stairs av Eva Ibbotson

Vilken gång är det jag läser den här boken? Perfekt fluff för en trött hjärna iaf. Och fluff behöver man faktiskt inte analysera.

Jag borde bli mer hämnande

17. Red Seas Under Red Skies av Scott Lynch

Den här boken är väldigt svår att säga något om utan att spoila. Men: bra med fart ibland, jag älskar att Locke och Jean är så hämndbesatta (att hela deras stad är så jävla hämndbesatt!) och den är på många sätt välskriven. Jag stör mig på att författaren verkar tycka att han är såååå smart ibland och hur långsamma vissa partier är.

Jag kommer läsa nästa bok i serien, men den här var definitivt sämre. Jag är dock såld på hämndgrejen och fullt övertygad att Locke kommer att komma på den perfekta planen för att besegra de jävla Karthain-magikerna. Jag litar på Locke i det avseendet. (Det är ju dit serien är på väg.)

För spoilers… klicka nedan.

Må bra

16. I rampljuset av Michelle Magorian

Jag har velat läsa om den här boken sen jag var klar med Plats på scen, men jag kunde naturligtvis inte hitta den. Jag rusade runt i lägenheten fler gånger utropandes ”Var är Elsie-boken?!” om och om igen. Det är en härlig bok som man mår bra av (efter att först mått riktigt dåligt, det är ju en Magorian-bok). Och det är väldigt trevligt med teaterböcker. Eller böcker om att skriva. Mycket bra och fin, helt enkelt.

Lögner och förtroenden

15. The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch
Det här är bra fantasy. Jag gillar verkligen världen med alkemi, att de lever i resterna av en högre och mäktigare civilisation, att de är tjuvar som ljuger och stjäl och bara allmänt stämningen. Boken är lite av en ”mystery” vilket jag alltid blir förvånad över att jag gillar, men det gjorde jag. Dock hade jag stora problem med att historien inte kom igång förrän 150-200 sidor in i boken. I ingen annan genre än fantasy kan det ens komma i närheten av att anses ok. Men det är det inte. Och jag har lite problem med en del av flashbackarna. Jag gillar historien om de vuxna tjuvarna bäst, vill egentligen inte veta allt om barndomen även om det ger en viss helhet och också är en fantasy-grej. Men ingen, INGEN, kan överyga mig om att 7-8 årigt barn tänker som Locke. Aldrig i livet. Samtidigt leker boken med lite förutfattade meningar och berättar en rolig och fartfylld historia. Det är en bra bok, och jag läser väldigt gärna fortsättningen.

Inte riktigt som jag tänkt mig

14. Den andra systern Boleyn av Philippa Gregory
Jag har varit nyfiken på boken ett bra tag. Den är typisk populärlitteratur. Ganska bra tempo, inte alltför vältecknade karaktärar och förstapersonsberättare. Jag tycker verkligen att poplitt (heh, är det ett ord? Fast det ger kanske fel associationer…) överanvänder förstaperson. Det är svårt att göra väl, även om jag verkligen gillar det och det finns många bra böcker som använder det. Iaf. Jag gillar böcker som får mig intresserad av saker jag aldrig tidigare egentligen tänkt på och Henrik VIII är verkligen en av dem. Dock måste jag säga att jag verkligen hatar konventionen att översätta kunganamn etc. till svenska. Ingen kan få mig att tro att Frankrike hade en kung som hette Frans! *morr* Jag gillar inte att byta ut namn på personer, de har ett namn så varför inte använda det? Plus att det gör saker svårare om jag skulle vilja söka upp mer information om denne Frans I i andra källor än på svenska.

15. Blodssystrar av Celia Rees
En Wahlströms ungdomsrysare. Inte alltför bra, för mycket tur och omständigheter i slutet, men innan dess måste jag hålla med Sanna om att det var väldigt roligt med en huvudperson som faktiskt fattade saker, pratade med folk och gjorde upp planer. Och hon var en flicka! Boken var precis den sortens dåliga litteratur vi alla behöver ibland.

Star-crossed lovers

Enligt McKee så har det stora problemet i kärlekshistorier, sen hela emancipationen och den nya tiden gjorde det förlegat med plot devicen ”förbjudande far”, varit: ”What’s stopping them?” Och det blir ju så fruktansvärt tydligt i tv-serier. För att ta exempel från några av mina favoritserier (och jag tänker hålla mig från BSG för att inte spoila någon — jag är så snäll!). Ta till exempel Grey’s Anatomy. Vi har Dereks fru och att han är den sortens kille som försöker lösa saker med sin fru. Vi har Meredith som inte klarar av närhet, kommunikation och tycker om att ha sex med opassande män. En hel del saker som står emellan dem. Ta till exempel Friday Night Lights och Tim och Lyla. Hon är tillsammans med hans bästa vän, som även är förlamad. Han är en fullständig bad boy, hon är en born again christian. Personligheterna passar perfekt för en tv-romans. Samma sak med Veronica Mars och Logan Echolls — de hatar varandra till en början.

Min fråga är väl egentligen, varför verkar det som om vi berättelseupplevare tycker bättre om väntan, tiden innan folk blir tillsammans? Gör inte den mest ont i magen, hindrar en från att sova och äta och får en att säga fullständigt idiotiska saker? Är man inte gladare och lyckligare efter att man faktiskt ”får varandra”?

För förhållanden kan porträtteras mycket bra i berättelser. Om jag får ta ett exempel till från Friday Night Lights så är Coach och Tami Taylors förhållande en av de stora behållningarna med serien. (Förutom the southern drawl och Tim Riggins [helst utan kläder].) Deras äktenskap känns verkligt, moget och omoget och helt förhäxande. Naturligtvis med problem, men är det inte roligare att se karaktärer man bryr sig om faktiskt ta hand om varandra istället för att mest komplicera allt ännu mer som de flesta tv-förhållanden verkar gå ut på?

Jag har väl egentligen inget slutgiltigt att säga, vill mest ifrågasätta varför ”angst/romance” alltid ska höra ihop.

Teater och gudar

12. Plats på scen av Michelle Magorian
Jag älskar den här boken. Fick plötsligt lust att läsa den för någon vecka sen, och en morgon gick jag upp, gjorde en överlagd gissning och hittade boken direkt. Den är så välskriven. Dialogen är verkligen to die for ibland. Och den är mjukt fluff som får en att tänka på tiden då man hade teaterdrömmar. Och jag insåg att Mrs. Egerton-Smythe och Basil Duke har SEX! Först, en vinflaska och två glas övergivna i köket. Sen, de sitter i köket, avslappnade och skrattar, och hon har mycket rufsigt hår! OMG! Tydligen hade jag en lika stark reaktion när jag insåg det när Dennis och jag läste boken högt. Men. Jag har ju läst den här boken såååå många gånger sen… högstadiet, tror jag. Det är inte konstigt att vissa saker inte riktigt registrerades då. Ska snart läsa fortsättningen som handlar om Ralphs lillasyster Elsie.

13. Odd and the Frost Giants av Neil Gaiman
Den var kort! Jag tror inte det kan ha tagit mycket längre än en timme att läsa boken. Men den var fin. Och söt. Och Gaimansk. Och jag kan ju inte låta bli att avguda att Oden och Loke (inte så mycket Tor) är med. Freja var jäkligt cool. Och… det var en fin barnbok. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av författaren. Inte särskilt förvånande.

När den ena sidan inte får användas…

11. Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl

Egentligen tror jag att jag skulle behöva lite mer tid att tänka om den här boken, men jag vill posta här på WP innan min LJ-strejk tar slut.

Grejen med boken är att jag tyckte om den. Men inte hela vägen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det är jag inte gillar. Den utspelar sig i Köpenhamn under senare delen på 1800-talet. En ung kvinna Fredrikke gifter sig med en progressiv läkare. Han föreslår äktenskap till henne som ett kontrakt, mest för omvärldens skull och att hon kommer att vara helt fri att ta sig älskare om hon vill. Problemet är ju att hon är fullständigt förälskad i honom och att han inte ser det. Och saker och ting går därför utför ganska snabbt.

Jag tycker att historien håller och språket är tidvis mycket roligt och välskrivet. Hon överraskar. Det är mycket kommentarer och lite då och då utbrister författaren/berättaren i tirader om hur överdrivet sexualiserat dagens samhälle är. Och jag gillar stilen. Den blandar sig väl med den ganska långsamma historien och Fredrik och Fredrikkes äktenskaps undergång. Men som sagt, historien håller inte riktigt hela vägen till slutet. Det antyds så länge vad det egentliga orsaken till problemen är, att när man väl kommer till slutet och det är precis det man började misstänka 300 sidor tidigare, så känner man sig lite snopen. Var det inget mer liksom? Och det är också en klichéförklaring, så det gör ju inte saken bättre.

Men jag gav boken 3 1/2 stjärnor på LT för att den är bättre än bra, men inte riktigt en riktigt bra bok. Jag rekommenderar den. Den var ett utmärkt bokreaköp.

Det har tagit ett tag…

10. Översättarens anmärkningar av Erik Andersson
Läst inom mitt program. Det var en ok bok, ibland ganska spännande att läsa för att jag fick reda på saker om översättandet — som till exempel hur mycket han ungefär översatt per dag — men egentligen ingenting särskilt. Det jag gillade bäst var hans lilla ”fejd” med Henrik Williams, men det var ju enbart för att jag har haft Henrik som lärare. Det ska bli lite roligt att gå på hans föreläsning (den 28 april kl 14-16) och kanske få fråga varför det var så himla livsnödvändigt att Gollum’s ”precious” blev ”dyrgrip” istället för ”skatt” och varför alla andra tyckte att det var så viktigt att dvärgarna hette sina förengelskade fornisländska namn. Helt ok, som sagt. Mycket roligare att läsa än till exempel Svenskan som EU-språk…